JAG BLIR MYNDIG OM 8 DAGAR OCH DET KÄNNS SÅ HIMLA BRA!

Nog hade vi varit ett fint par alla gånger.

"Snälla, var inte kär i henne. Se mig!". Ta mig härifrån, låt mig leva. Men gör något bara. Ögonkontakt som gör min knän ännu svagare. Fina tröjor som gör saker ännu svårare. Kom igen nu, vill du bli fin får du lida pin! Det snurrar i min skalle alldeles för sällan. Behärska dig, du ångrar det sen, du skäms ihjäl. Jag orkar bara inte med dem snart. Saknarsaknarsaknar! Snälla spegelbild, visa något finare. Det här kan inte, under några omständigheter, vara normalt. "Snälla, var inte kär i henne. Se mig!"

Lockigt hår är det finaste som finns. Det var allt. Hejdå!

Så här såg jag ut för en vecka sedan. Såg ungefär likadan ut i dag också. Konstigt hur lite som sker på utsidan under en vecka när insidan ständigt tycks förändras. Så himla ledsen, så himla glad, så himla sur, så himla less, så himla exalterad. Så himla pirrig och nervös och orolig och nyfiken. Det har varit en händelserik vecka. Minst sagt.
I can't keep staring at your mouth without wondering how it tastes.

Pdol är över. Både huvud och fötter värker. Klockan är snart tre och jag skulle döda för en veg. wok. "Välkommen in" ringer fortfarande i öronen sedan Veronica Maggios spelning och lägenheten är nästan onaturligt tyst. Shit vilket konstigt inlägg.

Det infinner sig en känsla av tomhet inuti när man inser att man förbrukat sina chanser, bränt sina broar. Saker och ting som, tidigare, varit så nära befinner sig plötsligt på mils avstånd. Musik som man älskat börjar göra ont och somliga textrader får en ny innebörd. Hoppet som tidigare varit så starkt tynar bort framför ögonen och livet tycks ta en helt ny vändning. Det är så lätt att vara efterklok men så svårt att ställa saker till rätta i efterhand. Gjort är gjort, inte gjort är inte gjort. Så är det bara. Tyvärr.

Bild från någon tumblr.

Tänkte egentligen skriva någon sentimental text om hur ensamt det kan kännas utan en hand att hålla, utan sms som berättar att man är saknad och utan ett par mjuka läppar mot sina. Men det kändes bara knäppt. Ni förstår nog ändå. Jag känner mig helt enkelt rätt ensam och osynlig just nu. Fast vem gör inte det lite då och då? Intalar mig själv att min tid kommer. Hoppas, hoppas att den gör det.

Åh, ska lägga mig och läsa för första gången på evigheter. Blir alldeles lycklig bara jag tänker på det. En helt vanlig bok liksom. Haha, knäppt! Vad tramsig jag är, heh. Nåväl, ni får se det som en liten parentes. God natt och adjö!