Tänker hela tiden att "Jag dör nu på stört. Vill inte ha några rutiner eller måsten. Vill inte lägga mig tidigt för att vakna i tid. Vill inte ångra allt jag inte har hunnit göra. Vill på äventyr, vill vara dum i huvudet, vill på festival, vill vara impulsiv och skita i att planera och tänka 'det löser sig'. Vill gå vilse i städer jag aldrig hört talas om, vill träffa okända människor och skratta tills jag gråter och hamna på hemmafester och barer och dansgolv och torg och parker och ängar och allt vad det heter och bara ha så himlahimlahimla roligt. Vill inte ha någon höst eller någon vinter eller någon skola att gå till. Vägrar vardag, dör hellre!!" Men så kan man ju inte tänka så man fortsätter ändå som om allt är bra. Det sura äpplet måste ätas upp hur surt det än är och skolan måste klaras av och sommaren kommer inte att vänta tills jag är redo och jag kommer att vakna upp i Piteå varenda dag och gå till skolan och pluggapluggaplugga när jag kommer hem och slita som ett djur för att få mvg på proven och inte minnas någonting alls efteråt och leva för helgerna och loven som aldrig kommer. För det är så man måste göra, även om varenda cell i hela kroppen vill vara någon annanstans. Man måste strunta i sina ynkliga i-landsproblem och bara bestämma sig för att ha kul. Nu har jag spytt nog mycket galla, hoppas att ni inte dog på kuppen. Och så några gifar för dig som föredrar en kortare version av det hela.