Jag öppnar ögonen och ser hur solen kämpar sig genom rullgardinen. Täcket känns fluffigare än vanligt, mina turkosa väggar har finaste färgen i det här ljuset och jag känner mig glad i hela kroppen. Klockan börjar närma sig tio men jag somnar om, vi har ju trots allt lov. Jag drömmer att min telefon ringer, det är en pojke i andra änden. Det första som slår mig är hans fina röst och hans smittande skratt. Han låter lite nervös och säger inte så mycket. Senare samma kväll får jag ett sms av samma pojke. Han heter Niclas, inte med ck utan bara med ett c i mitten, vilket jag tycker är den allra tjusigaste stavningen. Vi smsar resten av kvällen och han berättar att vi går på samma skola. Jag vet inte vem han är än men han brukar tydligen se mig i korridorerna ibland. Han säger att det är en angenäm syn, i samma ögonblick blir mina kinder alldeles rosa. Nästa dag vet jag vem Niclas är, ni vet precis så som det brukar gå till i drömmar - plötsligt vet man bara. Vi sneglar blygt, hälsar tyst, stirrar i smyg och blir pirriga i hela kroppen när vi ser varandra i korridorerna. Efter otaliga sms, telefonsamtal och promenader är vi goda vänner. Tio veckor senare är vi mer än goda vänner. Vi blir ett av de där radarparen man kan se på stan, som alltid är i varandras närhet. Tar puss-pauser, håller hand och är så himla kära. Han i vinröd anorak, jag med ljusblå rosett i håret. Han älskar mig, det känns i varenda cell. Det känns så fantastiskt bra och jag är alldeles varm inombords. Jag öppnar ögonen och ser hur solen kämpar sig genom rullgardinen. Täcket känns fluffigare än vanligt, mina turkosa väggar har finaste färgen i det här ljuset och jag känner mig glad i hela kroppen.





Känslan av att vara så där förskräckligt älskad har suttit kvar i kroppen hela dagen. Det har varit en bra dag.

Bilderna är från olika sidor. Framför allt härifrån och härifrån.